Påskefyren och häxorna

Påskbrasa, även påskeld eller påskefyr, är en utomhusbrasa som vanligen tänds på påskaftonskvällen. Påskeldarna är kända i Sverige sedan åtminstone andra hälften av 1700-talet (det tidigaste belägget är från 1768 i Västergötland) och har kommit till Sverige från Holland via holländska köpmän till Göteborg. Därifrån tros seden att tända eldar spridits över västra Sverige.
Vid mitten av 1800-talet tändes påskeldar i Halland, norra Skåne, västra Småland, Bohuslän, Västergötland, delar av Närke, Dalsland samt södra Värmland. Utanför detta område tändes påskeldar endast sporadiskt, till exempel i Lindesberg och Nora i Västmanland. Troligtvis har de kommit till dessa orter med inflyttad befolkning.
Att man tände påskeldar förr i tiden hänger inte samman med boskapsskötseln, såsom är fallet med valborgsmässoeldarna. Istället har den vanligaste motiveringen till påskeldarna varit att man velat skrämma bort påskkärringar som var på väg från eller till Blåkulla.
På flera av öarna i Göteborgs norra skärgård tävlar man traditionellt om var man bygger den största brasan. Jakten på gamla julgranar och annat skräp är intensiv och ibland stjäl man brasmaterial från varandra.
Påskbrasor eldas också i Finland i svenskspråkiga Österbotten.
Källa: Wikipedia

Blåkullaföreställningarna har sin bakgrund i de trolldomsrannsakningar som under 1600-talet kom att beröra stora delar av Sverige och som blossade upp på nytt ännu vid mitten av 1700-talet. Förhållandet mellan å ena sidan folklig tradition och å den andra kyrkans och rättsväsendets ”lärda” uppfattningar om förbund mellan häxor och Satan och om häxornas djävulsdyrkan på Blåkulla är dåligt utrett, men givetvis har de ömsesidigt påverkat varandra. Frågan kompliceras ytterligare genom att det finns olika tolkningar av Blåkullahysterins verklighetsbakgrund. Det är lätt att finna likheter mellan sägnerna och rättegångsprotokollen, men ofta desto svårare att avgöra varifrån motiven härstammar.
En grupp föreställningar och sägner handlar om hur de kvinnor kan avlöjas som brukar besöka Satan vid påsk, påskkäringarna. Andra skildrar de åtgärder som man vidtog för att under skärtorsdagsnatten hålla de flygande trollkonorna borta från ens gård – ett konkret minne av denna strävan är påsksmällarna och påskeldarna i Västsverige.
Folkseden har sedermera transformerat vidskepelsen till upptåg, så som när ungdomar kring Vänern skickar påskbrev med ”kvast, raka och smörjehorn” eller barnen på många håll i vårt land klär ut sig med sjalett, kvast och kaffepanna för att ”springa häxa” i grannhusen och tigga godis.
Källa: Jan-Öjvind Swahn, Häxorna i svensk folklore. Nationalencyklopedin

Den gamla föreställningen om häxsabbaten har till oss kommit från kontinenten, där den var känd redan på medeltiden. Dess bakgrund är ju att finna i den kristna kyrkans djävulstro. Häxorna troddes fara till Blåkulla till Den Ondes sabbat på om natten till skärtorsdagen och de kom åter natten till påskdagen. Under hela denna tid iakttog man en hel del skyddsmagi. Alla redskap och grytor skulle tagas in, särskilt ugnsrakan, grisslan och kvasten, som var häxornas fordon till Blåkulla. Människornas bostäder, djurens stallar, dynghögen, brunnen, sädeshögarna och ibland själva marken skyddades under denna tid med kors eller stål eller bådadera. Det är också denna gamla häxtro som ligger bakom skjutningen eller påsksmällarna och påskeldarna.
Man har kartlagt påskeldarnas förekomst vid 1800-talets slut och funnit att de då förekom inom ett begränsat område, från nordvästra Skåne till Värmland och från västligaste Östergötland och mittaxeln av Småland till kusten i väster. Sporadiskt finner man påskeldar också i Sörmland, i sydöstra Småland och på Öland. I övriga Sverige utom södra delen förekommer i stället valborgsmässoeldar.
Påskeldarna brändes av ris och gamla torrfuror, som samlats I en stor rund hög. Ju högre denna var desto bättre. Kunde man komma över en tjärtunna och placera den i eldens topp, var det särskilt fint. Småpojkarna började med att dra ihop småris och skräp. Ett vanligt material var ‘smalariset’ dvs. det överblivna riset efter allt löv, som fåren ätit under vintern. Senare på dagen kom vanligen äldre pojkar och drängar och bar på bålet store i torra träd och grenar.
Innan byarna sprängts genom skiftet, tändes ofta påskelden på byns gemensamma lekplats, ofta någon kulle med en plan yta, där man kunde dansa. På kvällen samlades man så vid elden, hemmagjorda krutsmällare slängdes in i elden, man sköt lösa skott med pistoler och bössor och så skämtade man och dansade, ibland höll man ‘påskvaka’ till ljusan dag.
Ändamålet med både påskeldarna och påsksmällarna anges tämligen undantagslöst vara att skrämma bort häxorna som då var ute på sina blåkullafärder. Något sammanhang med vårens vallsläppning av boskapen eller årsväxten finner man inte i den folkliga traditionen kring påskeldarna.
Ett undantag kan det synas vara, då påskvakan med gille vid påskelden i södra Bohuslän och Dalsland kallas ‘påskagömmer’ (gymmer = ungtacka, gymmerlamm = honlamm). Det finnes några exempel på att man då släppt ut fåren för första gången. Men troligen är det bibelns påskalamm, som ligger bakom denna sed, både att äta och att ”gåta” (=valla) ‘påskagömmer’.
Häxorna troddes också kunna sända ut tjuvmjölkande väsen, s.k. bjäror, pukar, pukharar eller mjölkaharar. Man kunde skjuta sådana mjölkaharar, helst med silverkula, kyrkobly eller dylikt, men då man kom fram fann man bara några svedda stickor. Man kunde också tvinga fram den tjuvmjölkande bjäran genom att bränna s.k. bjärspya (gulvitt slem från en svampaft) vid en korsväg tillsammans med nio sorters lövträ. Denna föreställning om tjuvmjölkande väsen är mycket gammal.
Någon egentlig tro på häxor lär man väl man inte finna utom möjligen i de ålderdornligaste bygderna av vart land. Men det har på sina håll växt fram en del skämtseder ur den gamla grunden. Särskilt i de västsvenska landskapen har man i smyg fäst s.k. ‘blåkullamärken, kvast, raka och smörjehorn, utklippta i papper, på ryggen av sådana personer, som man velat skämta med, och så utstyrda låtit dem vandra omkring som häxor.
En liknande sed är påskbreven, ritade och bjärt färgade bilder av påskkäringar med sina redskap, som skickades omkring eller kastades in i smyg till grannar och bekanta på påskafton. Ofta var det de utklädda påskkäringarna, som sprang omkring med breven.
Källa: Eskeröd, Årets fester. Lts Förlag, Stockholm, 1953

Stilla veckan kallades förr dymmelveckan. Under själva ”dymmeln”, från dymmelonsdag till långfredag, var det länge vanligt att klä sig i svart, särskilt på långfredagen.
Under dymmeln spelade tron på häxornas resor till häxsabbaten på Blåkulla en stor roll, och när den försvunnit som aktuell tro levde den vidare i lekar och upptåg, t.ex. i den ursprungligen väst- och sydsvenska seden att småflickor på skärtorsdag eller påskafton klär ut sig till påskkäringar och går kring med kvast och kaffepanna för att tigga godsaker eller pengar. Särskilt i vänerlandskapen har man roat sig med att rita påskbrev, som i smyg kastas in till adressaten, och att klippa ut påskdynor eller blåkullamärken, som man i smyg fäster på ryggen på dem man vill skoja med (jämför tranbrev). Skyddsåtgärder mot häxor praktiserades på dymmelonsdag eller skärtorsdag: att måla kors eller pentagram på ladugårdsdörren, att gömma undan kvastar och ugnsrakor så att häxorna inte skulle kunna använda dem som ”fordon” och att påskafton skjuta påsksmällar för att skrämma bort de hemvändande trollkäringarna. Seden att tända påskeldar är ännu levande i Västsverige och Österbotten.
Skärtorsdagens och långfredagens speciella seder redovisas i artiklar om dessa dagar. Påskaftonen var inledningen till påskveckans festliga del. Påskägg är ett gammalt inslag i menyn, medan påskalamm är en 1900-talssed, inspirerad av Bibeln; så tidigt på året var det länge ont om slaktfärdiga lamm. En maträtt som på sistone fått viss spridning i Sverige är memma, en rågmjölspudding, smaksatt med bl.a. sirap och pomerans, serverad med vispgrädde och införd av inflyttade finländare. Dess förekomst hos värmlandsfinnarna (mämmi) vittnar om dess höga ålder i Finland. Lutfisk som påskmat (i västra Sverige) kan vara ett minne av dess funktion som fastemat men också av dess tidigare användning som festmat. Natten mellan påskafton och påskdagen tillbragtes i vissa bygder under påskvaka i festliga former och avslutades med att man i soluppgången skulle se ”solen dansa” i glädje över Kristi uppståndelse. Påskdagen brukade ungdomarna i Bohuslän klä ut en påskbrud, som visades upp vid en tiggerigång, medan man på andra håll hade andra sätt att skaffa mat och dryck till ett annandagsgille. Till nyare påskseder hör skickandet av påskkort (sedan förra sekelskiftet), fiktionen påskharen och påskkyssen (påskpussen), den sistnämnda med möjlig förebild i ortodoxa bruk.
Källa: Jan-Öjvind Swahn, Påskseder. Nationalencyklopedin

Fredrik Skott, folklorist på Dialekt-, ortnamns- och folkminnesarkivet i Göteborg, förklarar att det hela började i 1800-talets Göteborg. Då samlade ungdomsgäng från olika stadsdelar utslängda julgranar om nätterna från och med tjugondag Knut till påskaftonen. Brasan som brann längst innebar ära för hela stadsdelen, och särskilt för dem som hade samlat in granarna.
– Flera av de äldre påsktraditionerna kan ses som legitima ungdomsrevolter, menar Fredrik Skott. Gransamlandet om nätterna var en tradition vars spelregler ansågs mer eller mindre OK av föräldrar och andra vuxna.
För att lura fienden att tända för tidigt tändes ibland narrefyrar – små brasor innehållande annat virke – för att den egna påskefyren på så vis skulle brinna längst.
1919 beskrev C R A Fredberg traditionen i boken Det gamla Göteborg: »Som väldiga eldpelare tecknade sig bålen mot horisonten och de gnistrande flammorna lyste vida omkring, förgyllande bergstopparna. Och eldarna från Hisingshöjderna tävlade i glans med dem i Majorna, i Frölunda och Askim.«
Grankrigen bland ungdomsgäng spred sig snart från Göteborg och ut över landet. Under åren runt andra världskriget blev fientligheterna mellan gängen alltmer »krigiska«, med nattliga vaktscheman till gömmorna.
– Medan männen låg i krigsberedskap lekte ungdomarna krig, kan man anta, säger Fredrik Skott. När sedan kriget tog slut avtog intresset. På 50- och 60-talen försvann traditionen helt och hållet på många orter. Människor flyttar mer i dag än förr. Traditioner som grankrigen bygger på att deltagarna känner varandra, att båda parterna och de andra i lokalsamhället accepterar spelreglerna.
I dag lever seden bara kvar på ett ställe utöver på de skogsfattiga skärgårdsöarna utanför Göteborg: kring Kungshamn i Bohuslän.
Källa: Johan Persson

Sammanställt av Bengt Palmgren

0 Kommentarer

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Feel free to contribute!

Kommentera