Informationstext
Informationstext
Hovenäsets tidiga historia
Redan på vikingatiden fanns det bebyggelse på Sotenäset. Då var Vägga en ö, och sundet som skiljde ön från fastlandet var en utmärkt hamn för vikingar. Det var här som legenden om det svekfulla mordet på Tryggve Olavsson utspelades år 968. Den isländske hövdingen och historikern Snorre Sturlasson skrev på 1200-talet verket Heimskringla, eller som det kallas på svenska, Nordiska Kungasagor, där händelsen beskrivs enligt följande: ”Kung Gudröd färdades stora segelleden österut till Viken och sedan österut över Folden. Då sände han ord till kung Tryggve att komma till möte med honom så att de bägge kunde fara och härja i österled. Tryggve godtog budet väl och med samtycke, och han sporde att kung Gudröd inte hade mycket folk. Därför for kung Tryggve med endast en skuta. De träffades väster om Sotenäs vid Veggir. Men när de gick till förhandlingar, då lopp Gudröds män till och drap kung Tryggve och tolv man med honom, och han är jordad där det nu heter Tryggvarör” (översättning Åke Ohlmarks).¨
Det svenska fornminnessällskapet Vikarvet hakade på och reste år 1941 en minnessten på berget vid södra infarten till Hovenäset. På stenen är inhugget följande: ”Stenen minner om sägnens Borgebratta, soteättens fäste. I ynglingaättlingars land hölls borgen av Olav Tryggvassons fader Tryggve Olavsson, svekfullt överfallen och dräpt år 968. Vikarvet reste stenen 1941.”
Modern källkritik ger inte mycket för Snorres rafflande historia. Den kan ha inträffat någon annanstans eller helt annorlunda. Och texten på minnesstenen betraktas idag som ett utslag av 40-talets nationalromantiska strömningar. Att berget skulle heta Borgebratta kan vara något som Vikarvet hittat på. I äldre kartor heter det Berget Bratta, vilket känns naturligt eftersom berget stupar brant ner mot Klevekilen. Hovenäsbördige etnologiprofessorn Olof Hasslöf använder namnet Berg Bratta. Och någon borg fanns definitivt inte på platsen. Stenröset som ligger på bergets topp är en bronsåldersgrav och den var redan ca 2000 år gammal när vikingarna seglade, eller kanske rodde, förbi.
Havsnivån låg på vikingatiden ca 5 m högre än idag och på bronsåldern 15–20 m högre. Så här gick i gamla tider en skyddad inomskärsled som ledde ut i havet vid dagens Väjern. Runt Klevekilen kan man enkelt hitta ytterligare sex gravrösen uppe på bergstopparna, så redan på bronsåldern fanns här en betydande permanent bebyggelse.
Informationstext
Klicka på bilderna för att se dem större
Detta är den äldsta bild vi har hittat på Hovenäset. Den är tagen 1907. Flickorna är Alvilda Olsson till vänster och hennes syster Thorborg. Göteborgs stadsmuseums historiska avdelnings arkiv.
Fartyget på bilden ska enligt uppgift vara en tysk skuta som lastar sten. Till höger ses dåvarande landsvägen från Gravarne. Innan bron fanns skeppades folk över Näsekilen från färjeläget som på Väggasidan som hette ”Halln”. När man kom fram till Hovenäset var det till ett färjeläge som låg nedanför Alvilda Olssons hus (förutvarande poststationen).
Fotograf okänd. Enligt en anteckning hos Göteborgs stadsmuseums historiska avdelnings arkiv är bilden tagen 1913.
Sotenäsets södra del är sönderskuren av inträngande havsvikar. Klevekilen och Örnefjorden är de två största. På udden mellan dem ligger den nuvarande tätorten Hovenäset.
( – – ) På kartor från 1600-talet finns ett fåtal bebyggelsetecken vid stranden innanför Kryssnäs, som är den sydligaste spetsen på den ovan nämnda udden. Under 1700-talets sillperiod kunde befolkning och bebyggelse öka. På Skäret fanns då ett av norra Bohusläns största trankokerier. Läs mer om trankokeriet på skäret. Ett samhälle med ca 100 invånare växte då fram på stranden mellan den nuvarande bodraden och torget. Invånarna försörjde sig troligen mest på fiske, men de bedrev troligen också jordbruk.
Under 1800-talets första del ökade möjligheterna både att fiska till havs och att bedriva fraktfart. Invånarna fick då resurser att bygga större hus och sjöbodar. Under den senare delen av århundradet, då sillen gick till kunde bebyggelsen växa ytterligare. Bohusläns sillperioder från 1500-talet och framåt varade ungefär under dessa år:
- 1556–1589
- 1660–1680
- 1747–1809 (”stora sillperioden”)
- 1877–1906
År 1879 bodde ca 240 personer på strandplatsen, vars bebyggelse var samlad innanför hamnviken norr om Kryssnäs. Drygt 25 sjöbodar kantade viken och ca 45 bostadshus stod på berghällarna bakom dem. Åkermarker och beteshagar låg i dalsänkorna nordväst och sydost om bebyggelsen. Uthus, ladugårdar och odlingstäppor fanns dock mellan bostadshusen.
Både bostadshus och sjöbodar från den tiden finns ännu kvar i samhället och i relativt väl bibehållet skick. Flera av de minsta bostadshusen har dock antingen rivits och ersatts av nya eller också byggts på.
Fram till 1890-talet livnärde sig de boende huvudsakligen på fiske, men därefter började de också syssla med fraktfart. År 1897 fanns där 4 jakter. De förtöjdes antingen i den del av hamnen, som då beskrevs som utmärkt, djup och lugn, eller i den yttre delen, som också ansågs djup och skyddad, men som inte var lika populär. Man ville helst bygga sina sjöbodar i den inre hamnen, men där saknades utrymme.
Antalet invånare ökade i samhället fram till 1920-talet. Bebyggelsen växte från hamnområdet och inåt. Dubbelhus med hel källarvåning och snickeridekorationer byggdes först direkt på de kala berghällarna närmast stranden och senare också i dalgången innanför. Marken delades där in i tomter, som blev trädgårdar.
Municipalsamhälle
År 1900 blev orten municipalsamhälle och fick då namnet Hogenäs näs. Ett par år senare anlades samhällets två parker på mark, som tidigare arrenderats av Kungl och Hvitfeldtska stipendieinrättningen för odling och bete. Österparken tillkom på initiativ av kuratorerna för stiftelsen medan den västra var fiskarnas idé. Invånarna var naturligtvis stolta över sina parker och då dalgången öster om torget skulle bebyggas år 1904 beslöts att ett träd skulle planteras framför varje hus längs gatan. Träd skulle också kanta den väg som år 1916 drogs fram genom samhället.
I den äldre delen av samhället är gavlarna vända mot vattnet. De senare byggda husen vänder långsidan mot viken.
År 1910 täcktes strandklipporna av garnbockar (garnräcker). På 1930-talet hade garnbockarna försvunnit, men antalet bodar ökat. Bostadshusen hade målats ljusa och byggts på.
Invånarna livnärde sig främst på fiske, men på 1920-talet började en del att hugga sten, eftersom fisket då var mindre lönsamt.
Många fiskare flyttade så småningom till Kungshamn eller Smögen, där man satsat på moderna båtar. Detta medförde att befolkningen i Hovenäset hastigt minskade.
Vid den tiden kom också den lagstadgade semestern. I Hovenäset byggdes ett pensionat år 1934 och en folkrörelseägd restaurang året därpå. Hovenäset kallades då den bohuslänska folksemesterplatsen. Marstrandsbolaget utverkade att en stenskodd kaj skulle byggas på östsidan av Kryssnäs, för att ångbåtarna skulle slippa gå in i den hamnvik som på 1890-talet betecknats som så utmärkt. En allmän brygga och ett antal mindre sjöbodar byggdes också vid Örnefjorden.
År 1937 fick samhället sitt nuvarande namn, Hovenäset. Bostadsbebyggelsen låg då i huvudsak på berget mellan landsvägen och Näsekilens norra strand, men skolan och en rad bostadshus låg på vägens norra sida. Sjöbodar magasin och fabriksbyggnader kantade stranden. De lummiga träden i dalgången bildade effektfulla kontraster till de vita husen och de omgivande grå bergen. År 1959 upphörde Hovenäset att vara ett municipalsamhälle. Fram tills dess hade samhället haft ett visst mått av självbestämmande via en folkvald municipalfullmäktigeförsamling.
Konservindustrin
Under 1940-talet blev konservindustrin en betydande näringskälla i Hovenäset. I en byggnadsplan från år 1943 redovisas en första utfyllnad för kajer och fabriksbyggnader vid den östra stranden på båda sidor om den gamla ångbåtsbryggan. Nya raka vägar med kringliggande tomter och glest liggande bostadshus anvisades också. Planen var dock förvånansvärt hänsynsfull beträffande den äldre bebyggelsen, som infogades i stora sammanhängande kvarter utan genomfartsvägar.
Under 1950-talet fanns Sveriges största sillsalteri i Hovenäset, där också tunnorna tillverkades. Samtidigt förekom också lönsam stenhuggeriverksamhet. Antalet boende fortsatte dock att minska. En del av de äldre och relativt små bostadshusen inom den gamla kärnan blev sommarhus, men nya året-runt-bostäder byggdes enligt planen från 1940-talet i den nordöstra delen av samhället.
Vid slutet av 1970-talet var konservfabriken den stora arbetsplatsen. Fabriksområdet hade då successivt utvidgats år söder från den gamla Ångbåtsbryggan. Fiskebåtarna försvann på 1950-talet, men några få stenhuggare var ännu i verksamhet. En rörfirma, en mindre konservfabrik, två små livsmedelsbutiker och ett postkontor gav också sysselsättning, men de flesta hovenäsborna pendlade till arbeten i Hunnebostrand eller Kungshamn. Skolan hade lagts ner, men buss gick regelbundet till Kungshamn.
Delar av marken i den äldsta kärnan av samhället tillhör fortfarande* Kungliga och Hvitfeldtska stipendieinrättningen, vilket förmodligen bidragit till att området behållit sin ”fiskelägesprägel” med allmän mark mellan husen. Fastighetsbildning och försäljning sker dock enligt 1943 års plan.
(Källa: Kustorter i Göteborgs och Bohuslän)
* Enligt uppgift från styrelseordföranden för Kungliga och Hvitfeldtska stiftelsen 2014-10-07 så har man numera ingen mark i Hovenäset.
Info
Fiskeläge eller skutsamhälle?
Den första kända bebyggelsen i det som nu är Hovenäset är från omkring 1660 då nio strandsittare, totalt c:a femtio personer, hade bosatt sig vid bukten i inloppet till Klevekilen. I samband med sillperioden i slutet av 1700-talet ökade antalet till omkring hundra personer. 1791 byggdes ett kombinerat trankokeri och salteri på skäret söder om sundet in till Klevekilen. Skäret kallades på den tiden Gåseskär. Detta blev det största trankokeriet på Bohuskusten och hade tolv kopparkittlar. Det normala var annars mellan två och åtta kittlar. Verksamheten sysselsatte hundratals säsongsanställda, allt ifrån bokhållare till eldare och tunnbindare.
Vid nästa stora sillperiod omkring år 1877 hade Näset vuxit till ca 240 invånare och här fanns då två salterier och nio vadlag som fiskade skarpsill. Optimismen var stor men flera stora skeppsbrott drabbade fiskarbefolkningen hårt på Sotenäset. Makrillfiskebåten Nordstjärnan från Näset råkade ut för en svår storm utanför Norges västkust i september 1890 och fem Näset-fiskare drunknade. Alla var gifta och efterlämnade familjer i stor sorg och fattigdom.
Allt eftersom stenindustrin växte och utvecklades, ökade befolkningen ytterligare och 1920 var befolkningen som allra störst, 616 personer. Sillen var borta men vid denna tid var det elva båtar som bedrev makrill-garnfiske under höst och vinter. Samtidigt inleddes en utveckling då en allt större del av fiskarbefolkningen gick över till att bedriva fraktfart. Hovenäset blev nu mer ett skutsamhälle än ett fiskeläge. Fisket fanns ändå alltid kvar, och år 1949 fanns på Näset fem fiskebåtar men hela fjorton fraktskutor. Några fraktskeppare återgick tillfälligt till fiskerinäringen några månader varje sommar och gick till Island och fiskade storsill med drivgarn.
På tidigt 1900-tal expanderade konservindustrin på Hovenäset. Det var ”sillkungen” Pontus Nilsson som etablerade en storindustri alldeles norr om Näsesundet. Här gjorde man sillinläggningar, skalade och lade in räkor, lutade lutfisk m.m. Fabriken, med c:a 40 anställda, såldes så småningom till Svenska Västkustfiskarnas Centralförbund som drev verksamheten vidare till år 1988 då anläggningen kom att ingå i Abba-koncernen. År 2010 slog Abba igen fabriken och området är nu, år 2023, marina och småbåtshamn.
Det fanns även mindre aktörer som ägnade sig åt fiskberedning på Näset som t.ex. Örnefjordens konservfabrik. Där tillverkades populära fiskkonserver i ett litet magasin intill ångbåtsbryggan och år 1962 flyttade man in i en nybyggd fabrik på Kryssnäsberget.
Den sista fiskebåten som hade Hovenäset som hemmahamn var Thomas Berntssons ”Bris” och det var omkring år 2003.
Fraktskutor
”Hovenäset var ett relativt litet fiskeläge men av tradition fanns där desto fler skeppare och fraktskutor. Som mest kunde man räkna till ett 20-tal fraktskutor, mindre jakter på 50 ton upp till tremastare på 300 ton. Fraktfarten var visserligen inte lika dominerande här som i Fiskebäckskil eller Skärhamn men det fanns åtminstone tidvis gott om arbete för skepparna och deras besättningar. Det fraktades allt möjligt: sten från ”stenriket” ner till kontinenten, virke och järn från norrlandshamnar, pitprops och havre till England, ved, tegel, kol och koks utmed kusten”. Arne Lundgren i Bertil Quirins bok Bohuslän i svartvitt.
Hovenäset var 1940 en av de största hamnarna för fraktfartyg(motorseglare) i Bohuslän, norr om Gullmarn. Hamburgsund hade 18 motorseglare, Hovenäset 17, Malmön 10, Stora och lilla Kornö 10, Hunnebostrand 9, Fisketången 9, Gravarne 8 och Smögen 7. (Källa: Bohuslän i våra Hjärtan. Göteborgsposten 1980).
Hovenäsets bildarkiv har i samarbete med Jan- Åke Olén (1947-2022) sammanställt och publicerat Hovenäsets skutarkiv innehållande bilder och data på skutor och fiskebåtar som har haft Hovenäset som hemmahamn. År 2026 finns 140 fartyg i registret.
Info
Hummerfiske
På 1800-talet bedrevs hummerfisket hela året, men 1837 förbjöd myndigheterna fisket under sommaren eftersom den sumpade hummern dog på grund av det varma ytvattnet. Långt senare – år 1896 utsträcktes förbudstiden till den 30 sept.
År 1887 fanns det 2.235 hummerfiskare i länet med ca 30.000 hummertinor. Antalet infångade humrar var det året ca 470.000, ca 188.000 kg. År 1947 tog 1.869 hummerfiskare med ca 60.000 tinor upp omkring upp 181.641 kg.
1887 var kilopriset på hummern omkring 65 öre och år 1947 kostade den 7 kronor per kilo. (Källa: Hummerfiske förr och nu. Osborne Persson. Horisonten, nr 3, 2008).
Fiskenäringens utveckling.
Info
Stenhuggarna på Näset
Runt år 1900 började man i Göteborg och andra städer i Sverige och utomlands att i stor skala stensätta gator och torg. Välbärgade herrar med gott om pengar från senaste sillruschen startade stenhuggeriföretag och arrenderade böndernas utmarker uppe bland bergen på Sotenäset. Bohusgraniten hade rykte om sig att, åtminstone för den yrkeskunnige, vara lätt att ta ut ur berget och att klyva i räta vinklar. I brist på körbara vägar var det ytterligare en fördel om bergen låg nära vattnet eller ute på öar för då kunde man lasta den färdiga stenen på pråmar eller direkt på skutor för vidare transport till kunderna. Ryktet spred sig att i Bohuslän fanns det jobb för stenhuggare, och många från Halland, Småland och Blekinge flyttade till Sotenäset och inte minst till Hovenäset. De som kom var i allmänhet ungkarlar, och de hyrde in sig hos fiskarbefolkningen, oftast flera stycken i samma rum. Det fanns nog inte en enda stuga på Näset där det inte fanns en stenhuggare som hyresgäst.
Livet som stenhuggare var hårt. Det var väderutsatt, det var farligt, det var dåligt betalt och det var osäkert. Dessutom var spritmissbruk allmänt förekommande. Många av de inflyttade hade varit fackligt organiserade där de kom ifrån så det var naturligt att det blev samma på Sotenäset. De mest radikala anslöt sig till SAC, dvs Syndikalisterna medan de s.k. reformisterna anslöt sig till LO. Konflikter mellan fraktionerna var oundviklig men också mellan stenhuggarna och den mer konservativa fiskarbefolkningen. Stenhuggarna fick rykte om sig att vara ogudaktiga bråkstakar men det var inte hela sanningen. Det fanns en stark sammanhållning och man ställde upp för varandra. Många engagerade sig i nykterhetsrörelsen och man startade en medlemsägd livsmedelsbutik, Kooperativa Handelsföreningen i Hovenäset. Konflikter med storbolagen resulterade i storstrejken 1909 och nöden var stor bland stenhuggarna. 1912 lyckades man ändå bygga ett stort och vackert Folkets Hus i Hovenäset. Stenhuggarna engagerade sig också i municipalstyrelsen där man bidrog till att Hovenäset i många avseenden blev ett mönstersamhälle som tidigt fick ett ändamålsenligt vägnät med trottoar och kastanjeallé längs huvudgatan. Man anlade vackra parker, man drog in elektricitet i stugorna och man var först på Sotenäset att ansluta till ett nybyggt avloppsnät. Men som sagt, arbetet var osäkert och första världskrigets utbrott orsakade en skyhög arbetslöshet bland stenhuggarna. Staten i form av Arbetslöshetskommissionen fick gå in med stödpengar och stenhuggarna fick bygga landsvägar, först vägen upp mot Askum och sedan Hovenäsbron och vägen mot Fisketången. Hovenäsbron blev både ett estetiskt och hantverksmässigt mästerverk. Den är Sveriges största valvbro helt i granit, byggd helt utan cement eller murbruk, med ett spann på 18 m.
Stenhuggarna på Näset startade 1926 ett eget stenhuggeribolag, Andelsföreningen Bohusläns Koop. Stenindustri (BKS). Det första egna berget man högg i var på Kropplan, d.v.s. berget mellan Stavsäng och Paradiset (nära Viggersviks camping). Företaget fick en flygande start och snart hade man över 100 medlemmar som var verksamma över hela Bohuslän.
En av grundarna av BKS var Hovenäsbon Bengt E. Johansson. Han startade 1936 ett eget bolag som senare togs över av hans söner och de var de sista stenhuggarna på Näset. De var verksamma fram till 1992.
Info
Badorten Hovenäset
När turisterna i slutet av 1800-talet upptäckte den bohuslänska skärgården var det i allmänhet välbeställda stadsbor som över sommaren flyttade ut till den tidens exklusiva badorter. Men det var på 1930-talet som turisterna i stor skala kom att upptäcka Hovenäset. 1934 byggdes ett pensionat som fick namnet Hovenäsets Havsbad, och ett år senare, byggdes i anslutning till badstranden, sommarrestaurangen Hovenäsbaden. Ställena hade inga hotellrum så affärsidén var att gästerna inkvarterades i uthyrningsrum hemma hos hovenäsborna, medan måltiderna serverades i restaurangerna. Restaurangerna stod också för allehanda aktiviteter och nöjen i form av utflykter, dans, underhållning på kvällarna m.m. Hovenäsbaden blev inledningsvis inte någon ekonomisk succé, så efter några år köptes anläggningen av det folkrörelseägda Reso. Hovenäset blev nu den stora turistmagneten på Sotenäset. Reso hade som målsättning att semestern på Hovenäset ska vara uppbygglig med sunda aktiviteter i form av mycket sol och salta bad. Man hade t.ex. morgongympa på gräsbacken ner mot badstranden. Avsikten var också att dra till sig folk från arbetarklassen. Gästerna kom i stora skaror med tåg till Hallinden där man tog bussen till torget i Hovenäset. Ofta hade man med sig sin egen cykel.
Det ekonomiska värdet för hushållen av uthyrningsverksamheten kan inte överskattas. Det blev tradition att hustrun i familjen själv fick disponera hyresintäkterna helt utan inblandning från mannen. Mannen kunde å sin sida tjäna extrapengar genom att ta med turister i segelbåten och ta med dem på en tur ut på fjorden, eller släppa av dem på en holme på förmiddagen och hämta upp dem på eftermiddagen.
Den 15 juli 1952 inträffade katastrofen. Hovenäsbaden eldhärjades och totalförstördes. Detta var mitt under högsäsongen så man hade vid tillfället mer än 500 matgäster som var inkvarterade hos familjer ute i samhället. Först var det självklart att anläggningen skulle återuppbyggas men efter noggrann analys skrotades planerna. Turisternas vanor var på väg att förändras bl.a. började allt fler åka på chartersemester till medelhavet. Turisterna, eller badgästerna som de här kallades, fortsatte dock att komma till Hovenäset, men nu hyrde man direkt från husägarna utan några mellanhänder. Många återkom år efter år och blev så småningom själva husägare på Näset.
Badstranden där Hovenäsbaden en gång låg kallas fortfarande för ”Reso” och är kanske den populäraste på hela Sotenäset. Här finns kiosk med servering, omklädningsrum, hopptorn, strand med manetnät och simskola. Och solsken nästan jämnt…
Hovenäset är idag ett mycket attraktivt samhälle både för bofasta och fritidsboende och här finns ett rikt föreningsliv med möjlighet till täta sociala kontakter för den som så önskar.
Info
Trankokeriet på Skäret
Skärets på södra sidan av Näsesundet kallas i dag just Skäret, eller Skär´t som man säger i Hovenäset. Förr hette det Näseskär och ännu tidigare Gåseskär. I sockenlängden för Askum 1790-1810 framgår att det på Skäret fanns en bosättning, och att Jan Axel Sjöberg med familj och tjänstefolk bodde där. Han var bokhållare och tillsyningsman på major Virgins sillsalteri och trankokeri på Gåseskär. Detta var under den sillperiod som tog sin början 1752 och pågick till omkring 1808.
Vi vet nu att sillperioder har inträffat regelbundet ända sedan medeltiden. Typiskt var att en sillperiod varade 20-30 år, och under denna tid invaderades kusten av stora sillstim. Det sägs att sillen stod så tätt att man kunde ösa upp den ur havet med en hink. Sillen försvann sedan lika plötsligt som den kom och var sedan borta i omkring 70 år. När sillen gick till i mitten och slutet av 1700-talet fanns det höga officerare och kapitalstarka handelsmän i Göteborg och Uddevalla, som investerade i s.k. skärgårdsverk. Sillen saltades in eller utgjorde råvara för tran, eller sillolja som det heter idag. Det fanns c:a 400 skärgårdsverk i Bohuslän i slutet av 1700-talet. I Askums socken fanns hela 11 stycken. En av de större anläggningarna låg här på Näset, och det var här som ovan nämnde Jan Axel Sjöberg hade sitt jobb och sin bostad.
Ett trankokeri bestod i grunden av ett antal öppna kittlar av järn eller koppar i storleksordning tre m3 vardera, uppställda på en murad eldstad av tegel. Man eldade under kittlarna med ved i början, men ved var en bristvara i Bohuslän redan då, så man övergick till att elda med torv eller kol. Ett trankok började med att man fyllde en kittel till två tredjedelar med sjövatten. Man kokade upp vattnet och fyllde upp med sill. Sillen fick sjuda under 6-8 timmar och under tiden sönderdelades den, och fettet i form av tran flöt upp till ytan där det kunde skummas av. Det som återstod i kitteln kallades trangrums och detta tappades av innan nästa kok kunde startas. Det gick åt 3000-4000 l sill för att få fram en tunna tran och dessutom en stor mängd bränsle. Tranet gick huvudsakligen på export och användes som lysolja eller för impregnering av redskap, kläder och skodon eller som råvara vid tillverkning av såpa och målarfärg. Trankokning var till stor del ett säsongsarbete för det var bara på senhösten eller tidig vinter som sillen gick in i skärgårdarna. Under denna tid bemannades verksamheten till stor del av utsocknes, bl.a. sysslolösa drängar från bondgårdar inåt landet.
Vårt trankokeri på Skäret byggdes 1791 och ägdes av landshövdingen Friedrich Liljeborn och majoren Samuel Wirgin på Åby Säteri. Anläggningen hörde till de större och hade 12 kittlar. Typiskt var annars att de hade 2-8 kittlar. Det fanns flera trankokerier i Hovenäsets omedelbara närhet. På Springet i Fisketången fanns ett som hade 6 kittlar och i Sandbogen i Gravarne ett med 4 kittlar. Vid Bua Sand i inloppet till Åbyfjorden fanns två kokerier med 6 resp. 8 kittlar och i Gluppösund på Keö fanns ett med 8 kittlar.
Stanken från alla dessa trankokerier beskrevs som fruktansvärd. Det luktade illa från kokningen men ännu värre från hanteringen av trangrumset. Från början hälldes grumset ut direkt i havet. Många befarade att detta kunde skrämma bort sillen och därmed försämra fortsatt fiske. Hamnar och farleder riskerade också att grundas upp, ansåg man. Debattens vågor gick höga och trots att trankokeriägarna försvarade rätten att släppa ut grumset i havet så stiftades en lag, den s.k. ”TrangrumsActen” från 1784 som föreskrev att grumset fortsättningsvis skulle stängas in i s.k. grumsedammar eller grävas ner eller spridas ut som gödsel på åkrarna. Förmodligen är frågan gällande trangrumsets handhavande Bohusläns första dokumenterade miljödebatt.
På Gåseskär anlades grumsedammen i viken som från Näsekilen går in väster om Skäret.
När sillen runt 1808 inte längre gick in i skärgårdarna avvecklades skärgårdsverken, och människorna som jobbat där försvann för att söka lyckan på annan ort. Den ursprungliga fiskarbefolkningen blev kvar och för dem väntade svåra tider i väntan på nästa sillperiod. Den kom till slut, men inte förrän 1877. Då blev det åter goda tider tack vare sillfiske och salteriverksamhet, men någon marknad för tran fanns då inte kvar.
Omkring 1913 friköpte Näsets municipalsamhälle Näseskär från Svante Samuelsson på Vägga Sörgård. Det var två tomter på sammantaget ca 2350 kvm och kostade 500 kr. Syftet var att upplåta tomterna som upptagningsplats för båtar.
Idag finns inte mycket kvar på Skäret som vittnar om all den aktivitet som var på platsen för drygt tvåhundra år sedan. Delvis beror detta på senare tiders stenhuggeriverksamhet. Man kan dock på den nordvästra, låga delen av Skäret hitta tegelrester från eldstäderna.
Informationstext
Det moderna samhällets framväxt
1919 fick Hovenäset elektrisk belysning. ”År 1919, dagen före Julafton kl. halv 4, kom ljuset; Men, vilken glädje! Gatorna som förr alltid legat mörka, var nu ljusa. Folket sprang ut på gatorna och ropade till varandra: Ser du ljuset?”.
Hovenäset blev det första fiskeläget i Bohuslän som fick avloppsanläggning genom att det utfördes som nödhjälpsarbete 1934.
Men Hovenäsborna har varit skeptiska till nästa allt det nya. Först efter omfattande protester kunde förbättringar genomföras. Läs hela dokumentet Hovenäset, några glimtar från tidigt 1900-tal, eller de olika delarna var för sig:
– Bryggornas tillkomst
– När elektriska nätet byggdes
– Gatornas tillkomst
– Hur avloppssystemet kom till
– När Näset blev Municipalsamhälle
– När Näset fick vägförbindelse med landsbygden
– Hur västerparken kom till
– När Näset fick fiber
Läs även en intressant artikel, ”Hovenäset genom seklerna” i Lysekilsposten 1977 om samhällets framväxt.
Hovenäsets brandkår
1931 organiserades Hovenäsets brandkår. Brandchefen hette 1940 Frits Eklund och Lars Börjesson var vicechef. Kåren bestod av en materielförvaltare och 10 brandmän. Det fanns 2 handsprutor och 2 motorsprutor med 650 meter 63 mm slang. Larmning skedde via ett tyfonlarm. Man brukade ha 8 övningar om året. Släckningsområdet omfattade Hovenäsets samhälle och Askums kommun.1)
Ett stort och omtalat släckningsarbete var när Viktor Hanssons lastbil brann på 40-talet.
Brandkåren fanns i det lilla huset vid Ångbåtsbryggan som kallas Spruthuset och som färdigställdes 1933.
Hovenäsets Kapell
Hovenäsets invånare hade lång väg till Askums kyrka. Därför hölls gudstjänster i Hovenäsets skola. Dåvarande komministern i Askums församling, Helge Lundbom, var troligen den som tog initiativet till att att man skulle bygga en gudstjänstlokal i Hovenäset. En annan viktig person för kapellets tillkomst var dåvarande kyrkoherden Gunnar Cervin. Planerna för ett kapell inleddes redan 1919 och 1924 sattes en klockstapel upp på berget ovanför den blivande kyrkotomten.Läs mera om kapellets historia.
Informationstext
En glimt från livet utanför samhället
…. ”Man skulle tro att dessa två kvinnor lever ett isolerat liv på Keö. Men inte, ikyrkböckerna kan man se hur de besöker husförhör, och Lena går ofta till nattvard i Askums kyrka. De bjuder ut folk på kaffe. På vintrarna när det är islägg är det många som besöker Lena och Selma. De ror ofta till Hovenäset för att sälja mjölk, potatis och ägg.” Läs om Lena på Keö.
Läs även om bebyggelsens framväxt.
Informationstext
Bilder från det gamla samhället
Livet i det gamla Hovenäset är väl dokumenterat genom de bilder som samlats in i Hovenäsets Bildarkiv. Se ett urval av bilderna genom att klicka på länken nedan. Där finns även interaktiva kartor som visar hur otroligt många samhällsfunktioner som fanns på 30- till 50-talen och var de låg.
Informationstext
Källor
Kustorter i Göteborgs och Bohuslän; Sotenäs kommun, Byggforskningsrådet. AnnMari Westerlind, Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län.
Wikipedia: Sillperioder.
Bertil Quirin, Bohuslän i svartvitt.
Bohuslän i våra Hjärtan. Göteborgsposten 1980
Wikipedia.
Garnräcker. Osborne Persson. Horisonten nr 1, 2011.
Hummerfiske förr och nu. Osborne Persson. Horisonten, nr 3, 2008.
Hovenäset – några glimtar från tidigt 1900-tal. Göteborgs Museums Historiska Avdelnings Arkiv, 1998.
Bohusläns samhälls- och näringsliv. 1. Bakgrund och uppläggning. Bohusläns museum. Etnologiska institutionen vid Göteborgs universitet.
Marita och Håkan Hansson. Privat fotoalbum
1) Källa: Sveriges Brandkårer, Kylberg, F. W. (medarbetare), Stockholm : Bokförl. Mimer, 1941, Svenska 577 s.
Urklipp från tidskriften Horisonten, förmedlat av Janne Olén
Hovenäset genom seklerna, Å.G. Forsström, Lysekilsposten 1977-11-07
Har du någon intressant bild eller annan information om Hovenäset i forna dagar tar vi gärna emot det. Maila i så fall till web@hovenaset.info. Vi är tacksamma för alla bidrag!
Hittills har vi fått in bildbidrag från Bertil Mattsson, Bertil Quirin, Bettan Börjesson, Bohusläns museum/Bildarkivet, Ingrid Persson Titelman, Marita och Håkan Hansson, Pär Abelson och Åke-Jimmy Karlsson samt texter från Morgan Ceder och muntlig information från Veikko Larsson.