HOVENÄSET. En ort med ett namn som väcker många frågor och har gjort så sedan urminnes tider tillbaks och som är anledning till forskningsresultat som redovisas här.
Namnbyråmyndigheten gjorde platsbesök någon gång under 1500-talet, eller någon gång senare, kanske var det på 16- eller 1700-talet, eller till och med tidigare, kanske på 13- eller 1400-talet. När de gick över bron, som faktiskt inte var byggd då, fick de se en kvinna i 30-årsåldern som levde tillsammans med en pilsk strandsittare som egentligen inte hade många talanger förutom barnalstrande. Kvinnan hade på grund av makens oändliga behov av närhet fött fram 11 barn varav nio dött av svält och umbäranden. De två som ännu var vid liv var utmärglade av brist på både andlig och lekamlig spis, småväxta som malmön-pyttar. Kvinnan var i det närmaste utsliten, såg ut att vara minst 37 år gammal och vid påseendet låg hon framstupa och skrubbade utslitna klädtrasor i iskallt sjövatten. Det hördes tydligt hur hon kved av ansträngningarna av att få lumpen någorlunda ren och i sitt närmaste omtöcknade tillstånd utstötte hon märkliga stönande ljud som uppfattades som ”Ho-ho” följd av ”Ve-sicket elände” som hon avslutade med ”Nä-ä”. Flera av de tillresta honoratiores i Namnbyråmyndigheten besåg den arma kvinnans belägenhet och eftersom vinden ven runt knutarna, och även på andra ställen denna dag, uppfattade de bara delar av kvinnans utstötta läten. Flera av dem tolkade det som hon bland andra ljud fått fram ljud som de hört som ”Ho-ve-nä”. Särskilt ordföranden i Namnbyråmyndigheten var av den bestämda åsikten att det var Hovenä han hört och då han var en person som ingen vågade ifrågasätta enades övriga lismande ledamöter om att de också hört likaledes. Eftersom ordförande och ledamöterna samtliga var i olika grader av berusningstillstånd var deras iakttagelseförmåga och sedermera komihåg absolut begränsade vilket också kan ha haft en inte ringa betydelse för senare protokollering och slutredovisning av dagsresultatet. Spritransonering rådde men de hade lyckats få tag i en insmugglad dunk med dunder, dansk fönsterputs som kryddats med ett kräkmedel. Smakade vedervärdigt men det var trots allt alkohol. De sammanträde dagen efter i bakrus och med häftiga spyattacker. De enades snabbt om att det inte fanns jävligare människor än danskar som gett sig till att blanda kräkmedel i sprit, jävla tilltag som de flesta ansåg borde vara straffbart. Det blev inte mycket vettigt uträttat. De flesta hade bara svaga minnen av gårdagen. En ledamot erinrade sig dock att han hört någon uttala Hovenä och då ingen kom ihåg något annat tyckte ordförande att ”då kör vi med det”, och så blev det.
Dock, och det är det problematiska, var kommer avslutande s:et in i bilden. Eftersom det nu genom ovanstående är klarlagt hur de tre förstnämnda stavelserna tillkommit, finns det all anledning att forska i s-slutet på Hovenäset. Kan det vara så, nu spekulerar jag bara, att det vid namngivningen av orten någon i Namnbyråmyndigheten sagt ”ja, nu har vi varit och sett platsen”, och att detta misstolkats av protokollföraren, eventuellt kan han ha skrivit fel, glömt ett t och skrivit s:et istället för sett och i omtöcknat tillstånd fått med det i det beslutade namnet. Det kan absolut inte uteslutas att ett litet misstag var grunden till Hovenäsets slut.
Ovannämnda forskningsresultat kan, utesluts inte, ha mindre sanningshalt men kanske ändå är värt att ägna en tanke, eller som de säger i Danmark ”jo nävver kan tell”.
Från Billy: Tillönskar samtliga historieintresserade läsare ett bra avslut på detta år och en GOD JUL och likaledes ett GOTT NYTT ÅR.
Billy Karlsson
